Gud vill det!

Heliga Armén fortsätter trycka mot Måsälven. Samtidigt drar sig personerna bakom rollerna tillbaka till den ljuva OFF-världen, där det finns vaniljglass med hallon, marsipantårta, Cola, Polly och så vidare. Målet är att Nyllet ska äta upp sig lite, då han var smal redan innan Granland.

I ARHA samlade vi misärpoäng och försökte överträffa varandra. Åkesson lät sig kastas i hästträck när han spelade skadad. Nyllet stod (stod, inte satt. I full rustning) frivilligt på vakt fyra timmar i kraftigt regn. John kommer sannolikt att få amputera sina fötter (kanske). Johan och Fram-Ludde ska upp och jobba imorgon.

Granland var med andra ord ett underbart, genomhärligt och utomoträffligt lajv i alla kategorier. Möjligen kan vi i ARHA vara lite irriterade över att folk inte alltid märkte att de blev träffade, men det är sånt som händer i stridens adrenalinpumpande hetta. I Heliga Armén la vi oss alla på en träff trots våra regeltekniska tre HP, och nöjde oss helt enkelt med att spela olika mycket på skadorna beroende på hur många HP vi hade kvar. Tyvärr tycks det ha blivit en del missförstånd när folk trott att vi var nollade, och sedan blivit sura när liggande alerska infanterister använt sina sista krafter för att hugga dem i benen. Vi ber om ursäkt för eventuella missförstånd, och passar samtidigt på att tacka de Granlänningar som spelade på de skador de fick från liggande Aler. Med detta i färskt minne kommer här en samling stridsanektodoter från Granland:

Slutstriden. Heliga Armén får order om att flankera Granland från höger, men Ärkeprefekt Jakob Vaksammer väljer istället att låta sina soldater röra sig i skogen, i rask takt, runt hela lägret. På andra sidan lägret finner vi en lämplig väg in på slagfältet, och De Heliga väller in i det Granländska härlägret. Knappt hinner vår heroiska Ärkeprefekt sätta foten i lägret innan en armborstskäkta träffar honom i ögat, och han sjunker ihop mot ett träd. Resten av Heliga Armén velar någon minut medan fler skäktor sveper förbi. Viceprefekt Smilfink, 5:e Milisen tar befälet medan Viceprefekt Ruggvinge, 4:e Milisen, driver in de sista soldaterna i lägret. Den skadade Ärkeprefekten lyckas få fram ett "Framåt!" som bekräftas av båda Viceprefekterna och under ljudliga stridsrop och fyllda av religös extas flyger 4:e och 5:e Milisen in i det Granländska härlägret. "För Prefekten, i döden!", "För Sydalernas frihet!", "Gud vill det!", "För Gud och Riket!", "Desperta Ferro!", "Nobiscum Deus"!

I kaoset som följer har Heliga Armén kraftiga adrenalinrelaterade minnesluckor, men en del saker minns vi. Nyllet sammanställde vad han hörde från övriga soldater.

Soldat Torvald Utansång hamnade i strid med en Reguljär soldat och föll först av alla, för ett slag med ett svärd. När en skadad Granlänning i närheten börjar skrika att han ser Ärkeprefekten, och uppmanar övriga att döda honom, ålar sig Torvald bort till honom och hugger yxan i honom två gånger med ett "Ingen dödar vår Prefekt!". Tyvärr tycks Granlänningen ha varit stark som ek, så han rullade över och slog tillbaka med ett "Jag kan inte fatta att du inte är död än".
John, mannen bakom Torvald, beslutade att låta sin karaktär dö där och då i detta dramatiska ögonblick. Den idén grusades när fältskärerna samlades runt honom och hällde vatten i ansiktet på honom. Då var det svårt att spela död, så han släpades svårt sårad till lägret och panikopererades på bordet i stabstältet medan Ask höll fast hans huvud.

Soldat Styrbjörn Lillvinge föll inte långt ifrån Ärkeprefekten. När en av de Reguljära höjer näven för att dräpa Ärkeprefekten lyckas Styrbjörn sträcka sig efter ett spjut, och sticker Granlänningen i magen under episka och dramatiska former.

Soldat Vidar Enägg och Soldat Mara Lillkvitter var sannolikt de enda som lyckades hålla sig i sina stridspar. De föll mindre än ett steg ifrån varandra. Efter striden ligger Mara över Vidar och gråter så tårarna sprutar, medan Vidar sakta tynar bort. Tanken på hans älskade fästmö i Rovköping driver honom dock att fortsätta sin Prövning. Han överlever, gurglandes blod.

Soldat Omas Fjäderspel sticker ner armborstskyttar tills han råkar springa in i Duvköpings Kår. Då slutade striden för hans del.

Soldat Mats Tjärfjäder tar två skäktor i bröstet praktiskt taget samtidigt och går ner. Efter striden lyckas han få tag på Viceprefekt Ruggvinges ben och ber honom gråtandes att hitta Mats stridspartner, Viceprefekt Smilfink.

Viceprefekt Snöfrid Smilfink lyckades springa tvärs igenom lägret, och föll bortom tornet, nästan framme vid den Granländska sköldmuren.

Viceprefekt Jorn Ruggvinge hamnar i strid med en tungt rustad Reguljärsoldat ur Musikkåren. Han sticker med spjutet, men spjutet bryts av mot Granlänningen när han sticker denna. Efter en snabb växling från vrede, till förvåning, till panik och vidare till beslutsamhet drar Ruggvinge svärdet och lyckas nätt jämnt få in ett hugg innan han går ner på ett slag i armen. och rasar ihop i ett dike. Där blir han liggandes, först rabblandes "Döden är en del av livet, frukta den inte, ty det är det sista provet", sedan snyftandes "Döden är en del av livet, men jag fruktar den, trots att det är det sista provet.". Efter detta övergick han i att gråtandes bekänna för skadade soldater i närheten att han inte klarat livets prövning, genom att i tur och ordning gå igenom alla fem prov och poängtera ut sina brister. När Soldat Skogsfågel frågade var Jorns stridspartner Hildur var skärpte han genast till sig och släpade sig iväg för att hitta henne.

Soldat Ask Skogsfågel är så klok att han inte springer rätt på fienden, utan avancerar fram diskret mellan tältet. Han blir minsann inte ens allvarligt sårad!

Vad som hände Soldat Hildur Brunfjäder har jag inga uppgifter på. Men hon grät i alla fall mycket dramatiskt.

Ärkeprefekt Vaksammer kommer på fötter strax efter striden och lyckas släpa sig in i lägret, närmast svimfärdig och med nedsatt syn (OFF-lajv sköt skäktan ut Prefektens linser...). Tårar och blod dyker upp i dimman framför honom, och med blodigt bandage över ögat börjar han samla ihop sina soldater...