Typiska Veteraner ur Rovköpings Frivilliga

Våren 1173 begav sig nästan 140 stycken frivilliga iväg från staden Rovköping för att kämpa för Gud och Riket. Ungefär hälften av de frivilliga var vakter från staden, och tillsammans med en handfull utvalda civilister bildade de Centuria II, Legio III, medan de strax över femtio kvarvarande frivilliga placerades i Centuria III. Två år har passerat sedan dess, och de som överlevt de hårda slagen vid Duvfors och Näbbeborg är kanske de segaste, hårdaste, skickligaste och tursammaste kvinnor och män som någonsin vandrat ut ur Rovköping. Gud måste i sanning ha en plan för var och en av dessa tappra själar, som överlevt där så många andra fallit!


Trots den långa tiden i fält bär samtliga veteraner fortfarande röda vadderade jackor av samma slag som alla stadsvakter i Rovköping bär. Det är måhända inte alltid samma gambeson som de bar när de vandrade hemifrån, men en röd rustjacka har blivit krav i Centuria II:s veteranmiliser: Milis I och II. De flesta soldater i dessa två miliser är gamla stadsvakter, men några få nyare rekryter har fått äran att placeras bland veteranerna för att ersätta fallna stadsvakter. Dessa två soldater är dock båda gamla stadsvakter, vilket man inte minst ser på deras kamratliga samtal. På huvudet bär de alla kittelhattar av olika modell, vilket mer än en gång räddat veteranernas liv från Granländska skäkt- och pilregn.


Veteranerna tenderar att vara se sig själva som det bästa Legio III har att uppbringa, och det med viss rätta. De sista föredetta stadsvakterna har bokstavligen talat varit med sedan Legio III grundades, och har kämpat i Guds tjänst i princip sedan krigsutbrottet. De är bland de få som återstår av den ursprungliga Ala Rikes Heliga Armé, och är inte sena att påpeka det i ord, handling eller attityd. Behandlingen av nya rekryter varierar naturligtvis från veteran till veteran, men det är ganska genomgående som de behandlas nedlåtande. Legionärerna ses ofta som ett nödvändigt ont som kompletterar auxilian. Heliga Arméns rörlighet är trots allt dess främsta vapen mot Granlands Reguljära Armé, och det är ju auxilian som är Heliga Arméns rörliga del.


Veteranerna har med tiden samlat på sig en hel del utrustning och kunskaper. Som synes på bilderna har många av veteranerna valt att plocka på sig eller införskaffa svärd istället för sina ursprungliga sidovapen. Även pilbågar och armborst är vanliga, och praktiskt taget alla veteraner har tillgång till ett spjut eller en glav. Det är mycket vanligt att veteranerna har tillgång till mer än en uppsättning vapen, så att de kan fylla olika funktioner på slagfältet. Förutom rent militär utrustning har de flesta veteraner plockat på sig kläder och annat som är praktiskt eller ökar komforten för den enskilda soldaten. Mannen på bilden ovan har exempelvis en stilig njurväska och ett dekorerat bälte utöver det simplare bältet han bär svärdet i. Han bär dessutom varma vantar på händerna och har en rejäl läderflaska i bältet. Vad flaskan innehåller är upp till soldaten själv, men med största sannolikhet är det inget starkare än vatten. Vätska är en nödvändighet vid långa marscher, och inget släcker törst som rent vatten.


Under gambesonerna bär soldaterna sina egna vardagskläder, eller snarare andras vardagskläder som de plundrat till sig längs vägen. Soldaten på bilden bär en broderad linnekjortel, kanske lite kallt i snön men behagligt när sommarsolen värmer ens tygpansar. På benen bär hon yllehosor med fot, vilket blir bekvämt i läderstövlarna. Närmast kroppen bär hon ett par brokor, vilka syns på bilden under kjorteln.